Konferens om lokalt motstånd

På lördagen samlades dryga tjugo personer på Arena Första Lång i Göteborg för att lyssna på och diskutera lokal kamp mot renovräkning.

Dagens inleddes med att Mattias Axelsson från styrelsen för Alla ska kunna bo kvar berättade om föreningens verksamhet – att hjälpa till vid lokal organisering och att driva opinion för att lyfta frågan om att alla ska kunna bo kvar.

17015070_1572057536152798_1292344167_o

Därefter presenterades fem olika lokala kamper.

1. Pennygången

16935577_1572056929486192_1732637827_o

Pär Johansson från Nätverket Pennygångens Framtid berättade om kampen på Pennygången mot Stena Fastigheters försök att renovera och höja hyrorna.

2. Näverlursgatan

16931101_1572056829486202_941549483_o

Mahasti Hashimieh från Näverlursgatan berättade om den process hon gått igenom och svårigheterna i att få till lokal organisering i hennes bostadsområde. Rädsla för myndigheter och svag uppbackning från Hyresgästföreningen nämndes som två förklaringar.

3. Bredfjällsgatan och Gropens gård

16936236_1572056572819561_1453227202_o

Kristofer Lundberg från Hyresgästföreningen Angered berättade om de boendes kamp för att kommunalisera fastigheterna på Bredfjällsgatan och Gropens gård.

4. Vita Björn

16935568_1572056422819576_777623443_o

Anneli Nedholm från Vita Björns Boendegrupp berättade om hur de arbetat gentemot Wallenstam för att alla ska kunna bo kvar.

5. Långströmsgatan

Tiina Svensson från Stå upp för Långströmsgatan pratade slutligen om deras pågående kamp mot Balder.

16990142_1572056289486256_737986232_o (1)

Diskussioner

Dagen avslutades med diskussioner och reflektioner vad som behövs för att de lokala kamperna ska kunna fortsätta.

Bl.a. pratades det om vikten av att vara med dels i ett startskede och berätta om vad som är viktigt när man bedriver lokal kamp och dels vara med under vägen för att ge energi. Det bestämdes att en bostads-AW ska anordnas snart i Göteborg där boende från olika områden ska bjudas in för att träffas.

 

Tal på demonstrationen mot bostadsbrist (Fredrik Nord, samrådsgruppen på Vita Björn)

Jag heter Fredrik och bor i bostadsområdet Vita Björn här i Göteborg. Det är ett bostadsområde som ägs av Wallenstam, och som nu står inför en omfattande stamrenovering. Men nu tänker jag inte uppehålla mig så mycket kring just själva stamrenoveringen, eftersom de flesta här antagligen väl känner till turerna kring bostadsbolagens allt populärare ”renovräkningar”. Jag tänkte snarare reflektera lite kring att det som har pågått på Vita Björn i drygt ett år nu, har gett oss som bor där
– i alla fall oss som har engagerat oss i frågan – en skrämmande tydlig bild av den rena girigheten.
Och en lika tydlig bild av Wallenstams lilla bidrag till en sargad stad och ett söndertrasat samhälle.

Fredrik Nord, Vita Björn (Foto: Therese Stenberg)
Fredrik Nord, Vita Björn (Foto: Therese Stenberg)

Vad handlar det om, då? Jo, om att de boende på Vita Björn i decennier har betalat hyror för att täcka framtida förvaltningskostnader. Och när det sen blir dags att göra just det – förvalta sina egna fastigheter – så försöker Wallenstam ÄNDÅ få hyresgästerna att stå för fiolerna. Och hur gör man då det? Jo, genom att samtidigt slänga in lite billigt lullull som får tjäna som täckmantel för de kraftiga hyreshöjningar som man annars aldrig hade lyckats få igenom. Hyreshöjningar som sen delvis kan bekosta deras stambyte. Så hyrorna höjs och folk tvingas flytta.

I en allt raskare takt – överallt i samhället – tar de med tjock plånbok över städerna, och pensionärer, studenter, ensamstående, arbetslösa, sjuka, nyinflyttade och andra ekonomiskt utsatta grupper tvingas flytta nån annanstans. De som försvarar detta system – hur man nu klarar den tankevurpan
– menar att detta inte gör något, att ökad rörlighet är precis vad marknaden behöver för sin tillväxt.
Men ÄVEN om man nu skulle inbilla sig att tillväxt ALLTID är en välsignelse, så bör man kanske väga in kostnaderna också. Vad kostar en sargad stad? Vad kostar det i förlängningen samhället att hålla sig med ett a-lag i innerstan och ett b-lag ute i förorterna? Vad kostar det samhället att människor börjar tänka vi och de? I stället för en stad där vi alla umgås för att vi KAN umgås – och lär oss se att vi ALLA först och främst är människor – får vi en stad där folk går runt och tänker: här bor vi som fikar och köper kläder – där bor de som kastar sten och vill ha moskéer.

Det är ju inte utan att man börjar undra varför Wallenstam egentligen gör så här – trots den samhällsskada det bevisligen medför. Finns det kanske, möjligtvis någon förklaring till det?
Går Wallenstam kanske dåligt? Nej, det är synd att påstå att Wallenstam går dåligt. På tidningarnas ekonomisidor har man det senaste året kunnat ta del av dels hur själva fastighetsbranschen visat sig vara en av de marknadsledande branscherna när det gäller avkastning på börsen, dels hur Wallenstam visat egna, ständigt nya rekordresultat. Och skulle man få för sig att luska lite i hur mycket de anser sig behöva bidra med till samhället, så finner man raskt – men föga förvånande
– att de senaste åren i slutänden har erlagt en bolagsskatt på – håll i er nu – mellan 0.5 och 1.5 %. Näst lägst av samtliga i branschen.

Det finns säkert affärsjuridiska förklaringar och ursäkter för hur man tvingats ”omdisponera” sina vinster och förluster – men det kvittar HUR det ursäktas. I sista änden handlar det om att faktiskt tycka att det är SJÄLVKLART att man inte ska ta större samhällsansvar än man absolut och nödvändigtvis måste. Ändå tvekar man inte för att använda ordet samhällsansvar på sin hemsida. Ändå tvekar man inte att FÖRSÖKA prångla på andra sina kostnader. Det blir ju inte bättre av att dessa ”andra” råkar vara just de som i åratal redan betalat för detta underhåll. Man kan mycket lätt få för sig att hyrorna slukats av Wallenstams ambitioner att bli bäst i klassen på börsen.

13327623_1254006371291251_3599642147349544077_n
Boende på Vita Björn utanför Wallenstam.

Men allvarligt talat – vad är det för människor som gör så här? Vad ska man kalla sådana människor?
Ja, vi kan ju börja med vad de INTE är – gör man marknadsledande resultat på börsen, men samtidigt inte anser sig ha råd att bidra med mer än 1 % i bolagsskatt, ja då ska man definitivt inte ta ordet samhällsansvar i sin mun för ofta. När man DESSUTOM vill ha hyresgästerna att bekosta ens privata investeringar – märk väl trots rekordvinster och mindre än 1 % i skatt! – ja, då får i alla fall jag svårt att hitta ett ord som tillräckligt väl täcker ett så fullständigt bristande ansvar. Jag får bara känslan av… vilka kräk! Men nej, det räcker ändå inte för att beskriva någon som är girig ut i lillfingernageln.

Låt mig helt kort ge ytterligare ett litet prov på detta.  I den dialogprocess som Wallenstam i snart ett år har fört med Samrådsgruppen Vita Björn, återkommer man med en dåres envishet till att man är låsta – man KAN inte höja hyrorna mindre för att man måste hålla sig till bruksvärdessystemet.
Och det riktigt intressanta här är inte att Wallenstam faktiskt visst kan tillämpa en lägre hyreshöjning enligt bruksvärdessystemet – nej, det riktigt upprörande är att när man strandade de generella hyresförhandlingarna här i Göteborg i vintras, så gjorde man det med hänvisning till att samma system INTE gick att hålla sig till för att det inte längre var tillämpbart. Man fördömer ett system när man förlorar på att det tillämpas, men försvarar det med näbbar och klor när det tjänar ens syften. Pinsamt genomskinligt och rent patetiskt girigt. Och det är väl ungefär där som ordet ”kräk” inte riktigt räcker till för mig längre.

Men sen var jag på en begravning i förra veckan… Där var det en gammal överste som berättade om en förrädare under Cypernkrisen. Och när han avslutade sin lilla framställning, och slutligt skulle karaktärisera denne förrädare, så sa han: ”Ja, se det var allt en… en riktig… en riktig fähund! Och det ordet funkar åtminstone bättre. Jag nöjer mig tillfälligt med det, men jag fortsätter mitt sökande och tar tacksamt emot förslag.

Tillbaka till Wallenstam… De får mer än gärna fortsätta visa marknadsledande siffror på börsen.
Och man kan ju hoppas att politiker någon dag får ryggrad nog att på allvar reglera företags möjligheter att smita från sitt skatteansvar, men EN sak både kan och måste beslutsfattarna göra redan nu – och det är att se till att bostadsbolagen inte dessutom kan låta hyresgästerna bekosta deras privata investeringar – detta dessutom till priset av en segregerad stad och ett söndertrasat samhälle!

Man kan ju här med lätthet dra paralleller till miljörörelsen. Länge tilläts företag dumpa miljögifter helt efter behag, för att det blev billigast för dem så. Men till sist blev det faktiskt en reglering på den punkten. För att människor faktiskt dog! Det var givetvis inga regleringar marknaden slog glädjevolter över, eller fogade sig i utan protester, men gränsen var nu en gång nådd och samhället slog till sist värn om människor och miljö. Och en motsvarande reglering av bostadsmarknaden kommer även den att så småningom visa sig nödvändig. Det enda alternativet vore att marknaden själv insåg vad som höll på att hända, tog sitt ansvar och slutade bidra till ett i allt raskare takt segregerat samhälle. Men det är just där som vi har kruxet – detta KAN inte marknaden göra. Marknaden KAN INTE avstå från en möjlig vinst förrän klockan tolv den natt en reglerande lag sätter stopp för skojerierna. Kan man bli bäst i klassen genom att bete sig som en fähund med hela familjers hem och livsmiljöer så gör man det – tills lagen uttryckligen förbjuder det.

Själv fascineras jag av att man faktiskt inte klarar av att ana och anpassa sig till samhällets nya prioriteringar ens en vecka innan de görs till lag. Det hela påminner inte så lite om barnet med handen i kakburken. Jag får inte, men kanske ändå, om ingen ser… Men det är kanske med marknaden som med den berömda skorpionen som fick hjälp över floden av en groda – mot att han lovade att inte sticka grodan. Halvvägs över gör han ändå just detta, och när grodan undrar: ”Varför gör du så? Nu dör vi ju båda två!”, så svarar helt enkelt skorpionen: ”Jag rår inte för det, det är min natur”. Och kanske vore det också mer talande om Wallenstam i stället för att använda en myra
i sin företagslogga, valde just en skorpion.

Men om nu Wallenstam så tydligt visar att man faktiskt inte KAN göra avkall på en möjligt tjänad krona förrän det bli lag – så får vi väl hjälpa dem att göra den uppoffringen genom att se till att det BLIR lag. Det tycks vara enda sättet att hjälpa de stackarna att klara av att sluta krafsa runt med fingrarna i kakburken.

Det hävdas att marknadsekonomin är det bästa sättet att tillförsäkra så många som möjligt välstånd och demokrati, och det är fullt möjligt att det faktiskt är så. Men då talar vi om en i anständighetens namn ANINGEN reglerad marknadsekonomi – inte den fullständiga rovdrift som inte drivs av något annat än renodlad girighet. Vi talar om den rena, helt urskiljningslösa rovkapitalismen, som inte sätter något före vinstmaximering – kort sagt: den rena girigheten.  Och en samhällsmodell där den ges ökat spelrum, har ju redan visat sig ge oss skrotad välfärd i vinstmaximeringens släptåg, urholkat anställningsskydd och arbetsrättslagstiftning, sänkta minimilöner och uppluckrat konsumentskydd.
Samtidigt som vi märkligt nog kan läsa om allt högre bonusar och fallskärmar inom storföretagen
– IHOP med att allt större summor undanhålls samhället genom skatteplanering och ren skatteflykt.

Det börjar bli dags att begränsa denna dans kring guldkalven innan välfärdssamhället hunnit
monteras ned till sista bulten.  Samhället börjar gå sönder. Och om nu marknaden själv faktiskt
INTE KAN avhålla sig från samhällsskadlig verksamhet, så får vi väl se till att skaffa oss beslutsfattare som klarar av att hjälpa dem med det! Vi kräver av beslutsfattarna att de inte längre tillåter bostadsbolagen att fortsätta sitt samhällsfördärv!!

Och den här förändringen kommer. Den förändrade synen på bostäder går inte att stoppa.
Det är lite som det där talesättet – ingen armé i världen kan stoppa den idé vars tid har kommit.
Så det här är en seger vi vinner till sist. Det är bara frågan om när.

Kom ihåg det. Inte minst vid nästa val. Gör det enklare för företag som Wallenstam att hålla fingrarna borta från kakburken. Och gör det lättare för våra politiker att veta vad vi kräver. Prata med vänner och bekanta om hur man tillåts leka med våra hem. Se till att frågan blir glödhet. Och se till att de politiker som inte uttryckligen lovar att sätta stopp för börsens lilla lekstuga med våra hem och stadsmiljöer, inte längre får lov att stå vid rodret.